Regnbromsar räknas till de mest fruktade bitande insekterna under den svenska sommaren. De är snabba, uthålliga och ökända för sina mycket smärtsamma bett, som kan vara starkt besvärande för både människor och djur under varma och fuktiga perioder.
Nedan beskrivs vad regnbromsar är, var och när de förekommer, hur deras bett påverkar kroppen samt hur man kan undvika och behandla dem.
Förekomst
Regnbromsar förekommer främst i fuktiga miljöer, ofta nära vatten och våt mark, till exempel:
-
våtmarker och mossar
-
ängar och betesmarker
-
skogsområden nära sjöar och vattendrag
I Sverige är de endast aktiva under sommarhalvåret, vanligtvis från juni till augusti. De är dagaktiva och som mest aggressiva under varma, fuktiga och vindstilla dagar.
Föda
Vuxna regnbromsar lever huvudsakligen av växtnektar. Larverna är rovdjur som lever i fuktig jord eller gyttja och äter små organismer; kannibalism kan förekomma.
Det är endast den vuxna honan som biter människor och djur för att suga blod, vilket är nödvändigt för äggutvecklingen.
Bekämpning
Regnbromsar är mycket svåra att bekämpa eftersom det inte finns några riktade bekämpningsmedel för privat bruk. Inom forskning används ibland specialfällor, ofta baserade på doftämnen som djururin, men dessa är inte praktiska för allmän användning.
Den mest effektiva strategin är förebyggande åtgärder:
-
användning av insektsavvisande medel (t.ex. myggmedel)
-
täckande klädsel
-
undvikande av starkt bromsutsatta områden under perioder med hög aktivitet
Regnbromsar är särskilt aktiva när vädret är varmt och fuktigt.
Vad är en regnbroms?
Regnbroms (Haematopota pluvialis) är en specifik art inom familjen bromsar (Tabanidae). Arten är relativt liten, mycket snabb och aggressiv, och honornas bett är kända för att vara extremt smärtsamma.
I vardagligt språk används ordet ”regnbroms” ofta felaktigt som samlingsnamn för olika stora flygande insekter som uppträder talrikt i fuktigt väder, till exempel:
-
andra bromsar (Tabanidae)
-
harkrankar (Tipulidae)
-
i sällsynta fall stora myggor eller andra svärmande insekter
Här avses den biologiskt korrekta regnbromsen, Haematopota pluvialis, samt närbesläktade bromsar som ofta förväxlas med den.
Undvik bett från regnbromsar
Det enda effektiva sättet att undvika regnbromsbett är att använda mycket effektiva insektsmedel. Även om dessa främst är utvecklade mot mygg, har de viss avskräckande effekt även på bromsar.
För hästar och nötkreatur
-
använd insektsavvisande medel och täcken
-
stalla in djuren under de mest aktiva timmarna
-
säkerställ god dränering i hagar för att minska fukt
Om regnbromsbett
Regnbromsar är, liksom andra bromsar, aktiva i soligt och fuktigt väder. Aktiviteten minskar när det blir svalare och mörkare, och de undviker skuggiga platser. Nattetid är de inaktiva.
I Skottland säger man:
”When the sun is out, the clegs bite; when the sun goes in, the midges bite.”
Även om problemet generellt är mindre i Sverige kan man ibland utsättas för både bromsar och knott samma dag.
Själva bettet
Regnbromsen har skarpa mundelar som skär upp ett trekantigt sår i huden. Till skillnad från myggstick är såret mer öppet, vilket gör bettet extra smärtsamt.
Saliven innehåller antikoagulerande ämnen som håller blodet flytande och kan orsaka:
-
smärta
-
rodnad
-
svullnad
Bett från regnbroms upplevs ofta som betydligt mer smärtsamma än stick från mygg, bin eller getingar. Symtomen varierar mellan individer.
I vissa fall kan kraftigare reaktioner uppstå, troligen på grund av en systemisk reaktion. Allergiska reaktioner är mycket sällsynta men kan förekomma hos genetiskt predisponerade personer. Anafylaktisk chock är extremt ovanligt.
Regnbromsar är sega och dör inte alltid vid första slaget. De flyr sällan utan tenderar att ”klibba kvar” vid värden, vilket bidragit till smeknamn som ”blinda flugor”.
Behandling av regnbromsbett
Regnbromsbett kan inte behandlas lika effektivt som mygg- eller getingstick, men symtomen kan lindras.
Rekommenderade åtgärder:
-
Lindring: applicera klådstillande eller svalkande medel direkt
-
Rengöring: tvätta såret med vatten och tvål så snart som möjligt och fortsätt tills det läkt
-
Klåda: undvik att klia för att minska infektionsrisken
Vid kraftig svullnad, vätskande sår eller försämring bör läkare kontaktas.
Beskrivning av regnbromsen
-
Längd: vanligtvis 8–10 mm, honor upp till ca 12 mm
-
Färg: grå till brunaktig
-
Vingar: marmorerade med mörka fläckar
-
Ben: svarta med gulbruna ringar
-
Ögon: stora, hos levande individer ofta med metalliskt färgspel
-
Kroppsform: relativt platt och kompakt, mindre än stora Tabanus-arter
Endast honan suger blod; hanen lever av nektar och växtsaft.
Utbredning och förekomst
Regnbromsar förekommer i nästan hela Europa samt i delar av Sydväst- och Östasien.
I Sverige är de vanligast:
-
under högsommaren (juli–september)
-
efter regn eller i fuktigt väder
-
nära våta ängar, mossar, sjöar och skogsbryn
-
kring hästar, nötkreatur och människor
De attraheras av värme, koldioxid och rörelse.
Ägg och larver
Äggen läggs vid gräsrötter på fuktig, men inte vattenmättad, jord. Även dyiga miljöer kan fungera.
Larverna lever i fuktig jord som inte plöjts eller gödslats och äter små marklevande organismer. Kannibalism förekommer.
Honor och hanar
Precis som hos andra blodsugande insekter är det endast honorna som suger blod. Hanarna ses sällan och lever främst i högt gräs i relativt öppna områden nära vatten, där de gör korta flygturer.
Namn och klassificering
Regnbroms (Haematopota pluvialis) är en art inom släktet Haematopota, som tillhör familjen bromsar (Tabanidae) i ordningen tvåvingar (Diptera).
Släktnamnet Haematopota kommer från grekiskans haîma (blod) och pótēs (drickare). Artnamnet pluvialis betyder ”regn”, vilket gör att namnet kan tolkas som ”regnets bloddrickare”.